i går var det exakt ett år sen vi begravde farfar.

jag ville inte skriva något om det då, jag ville bara förtränga det.

jag har inte acceptera det,jag kan inte acceptera det och jag VILL inte acceptera det.

över ett år har gått sen han lämnade oss men jag kan fortfarande inte fatta att världen kan vara så jävla oträttvis, att ta någon så älskad, det är fan inte rätt.

att ta någon så stark, att ta min farfar. det är inte rätt.

det fanns så mycket jag inte hade sagt, det finns så mycket jag skulle vilja säga nu.

och det krosar mitt hjärta att veta om att jag aldrig kommer få säga det.

jag kommer aldrig mer få träffa min farfar.

min farfar är den starkaste personen jag någonsin träffat och jag tror det kommer bli svårt att träffa någon så stark som han.

jag vet att det inte bara var jag som såg att det gjorde ont, att du led,

men ändå så hade du alltid ett leende på läpparna när man hälsade på.

jag saknar dej, inget är sig likt utan dej !

inget vara för evigt.

så ta vara på det ni har, en dag kanske allt är borta.

 i natt en dag försent så tänder jag ett ljus,

ett ljus till älskade farfar.